Hmm, jag misstänker att du håller på att komma in i klimakteriet. Med så långa menstruationer vill jag föreslå att du söker upp en gynekolog.

Hej Du undrar hur man ska tolka det om man har Grad3 och lågt Ki67. Det är inte så vanligt, och pekar ju i litet olika riktning. Det man bör göra i en sådan situation är att man tar upp fallet på gemensam konferens och tittar på det igen för att försöka förstå om det är något som blivit fel i bedömningen, (en färgning kan t ex ha blivit dålig), eller om det faktiskt är på det sättet att olika markörer pekar åt olika håll, den ena talar för låg delning, den andra för hög. Man måste hålla i bakhuvudet att inga analysmetoder eller som vi kallar det markörer är perfekta, man kan se dem som skuggor av verkligheten. Ofta bra och tydliga skuggor, men ibland litet suddiga. På din andra fråga uppfattar jag att du litet oväntat vid operationen diagnosticerats med en invasiv bröstcancer. Därför vill man nu vill komplettera med en sentinelnodeundersökning, vilket går bra att göra i efterhand. Så kan det absolut bli ibland, och jag skulle inte i första hand uppfatta att det har blivit fel. Snarare har det blivit rätt skulle jag säga, trots att det uppenbarligen funnits svårigheter i diagnostiken. Det är förstås olyckligt att du måste genomgå en ytterligare operation, och det är förstås ingenting man eftersträvar. I ditt fall har en biopsi uppenbarligen talat för insitu-cancer, när det i själva verket fanns en invasiv cancer. Det korrekta i det läget var att inte göra SN. Detta illustrerar samma sak som jag filosoferade om i din första fråga. Biopsin gav inte hela sanningen. Om båda dessa saker gäller dig, kan jag dock förstå att du är irriterad över att proverna fallit ut som de gjort.

Hej, det är svåra och viktiga frågor du ställer. Jag tänker att det dock är svårt att ge bra svar, men jag ska försöka. I din mors fall har det uppkommit ett återfall i skelett och kanske bukhåla ett par år efter avslutad tilläggsbehandling (adjuvant) efter operation. Det är bra på det sättet att recidivet gett sig till känna i en situation där hon inte stod på hormonbehandling. Det är bra på det sättet att det då finns en större chans att ha nytta av att sätta in en hormonell behandling. Intill för ett par år sedan hade vi i denna situation gett henne en ren hormonbehandling, t ex femar igen eller tamoxifen. Nu har vi möjlighet att lägga till ett läkemedel ur gruppen CDK4/6 hämmare (som Palbociklib t ex), vilket är en stor fördel eftersom sådan behandling på ett effektivare sätt en bara hormonbehandling trycker ner sjukdomen och skjuter upp den tidpunkt vid vilken behandlingen inte längre är effektiv. I din mors fall verkar det vara så att den nu pågående behandlingen har effekt. Det är mycket bra, och i sådan fall kan en sådan behandling pågå under "lång tid", som kan räknas i år. Men det kommer troligen en dag då den nu pågående behandlingen inte längre hjälper. I en sådan situation, som vi kallar "progressiv sjukdom" är det dags att byta behandling. Det finns flera som kan bli aktuella, men det är nu alltför spekulativt att fundera på exakt vad man då ska ge. Som du märker är jag vag när det gäller "hur länge" och "längre" och så. Det är avsiktligt. Var och en får avgöra vad som är lång tid. Det jag kan säga är att det blir "längre" med palbo än utan palbo, och att det i en framtid efter palbo också finns behandlingar som kan hjälpa din mor till ett rimligt gott liv trost en svår situation.

I vårdprogrammet rekommenderas sk dostät behandling d v s behandling var annan eller varje vecka istället för behandling var tredje vecka vid litet mer aggressiva tumörer. Det är litet mer krävande för patienterna, inte minst för att behandlingsperioden blir mer utdragen, men det är också litet mer effektivt. Det står inte i vårdprogrammet exakt hur man ska välja ut patienter för dostät behandling, och det finns nog litet olika terapitraditioner på olika håll i landet. Jag uppfattar dock att skillnaderna minskar med tiden, data från kvalitetsregistret talar generellt för det.

Hej, De flesta får tillbaka hår av god kvalitet efter sin cytostatika, men tyvärr inte alla. Jag uppfattar att det ffa är individer som redan innan hade tunt hår och litet äldre personer som kan drabbas av att det inte kommer tillbaka som man skulle önska. Somliga patienter upplever även ett visst håravfall under den hormonella behandlingen, men inte i samma omfattning som cytostatikan ger upphov till förstås. Håravfall är inte mitt specialområde, men så mycket begriper jag, att det inte verkar finnas något riktigt bra sätt att bota det. Om man inte ger sig på drastiska metoder (transplantation, eller snarare förflyttning av hårsäckar). Efter denna betraktelse, till din fråga: Jag kan inte se att det skulle vara något problem att kombinera Priorin och letrozol. Ta det under 3 månader och försök utvärdera ifall det hjälper. Om det hjälper så kan du fortsätta. Om det inte hjälper skulle jag sluta efter den perioden.

Det låter som om det vore lämpligt att utreda din familj genetiskt. Jag förstår inte vad du menar att din pappas bror hade, hade han manlig bröstcancer? Nåväl, det spelar inte så stor roll. Fyll i det du kan i de papper du fått från genetiska kliniken och skicka sen in pappersbibban! Du måste inte fylla i alla släktingar, eller vara bombsäker på alla uppgifterna, man kommer att hjälpa dig att bedöma den information du lämnar in. Om du inte skickar in bibban eller hör av dig till genetiska kliniken på annat sätt kan det hända att du inte blir kallad till mottagningen. Det vore synd. Det är alltid överlägset bäst att påbörja testning i en familj på en individ som har haft en associerad cancer. Och det kan ju vara problem om de inte bor i närheten. Samtidigt finns det ofta möjligheter att testa i de flesta länder, kanske kan man hjälpa till med en kontakt i utlandet. Om det inte är möjligt får man kanske tänka sig andra lösningar. Man skulle förstås kunna testa dig. Men det är klart sämre, eftersom man då inte vet ifall ett negativt utfall (att man inte hittar något) beror på att det inte finns en mutation i familjen och ärftligheten, som tycks föreligga, beror på någon annan, okänd faktor. Eller om det är så att det finns en mutation i familjen som du haft turen att inte ärva. I det förra fallet är det knepigt att avgöra din cancerrisk, i det senare fallet har du med all sannolikhet samma risk att insjukna i cancer som andra människor som inte har en ärftlig risk.

Saken är inte helt lätt att studera när man i efterhand vill titta på patienter med tidigare bröstcancer som blir, respektive inte blir gravida. Och se om prognosen påverkas negativt t ex i den grupp som genomgått en graviditet. Den forskning som finns brukar emellertid komma fram till att det inte är så att en graviditet leder till en tydligt ökad risk för återfall. Vi hjälper ju också rutinmässigt unga kvinnor som ska påbörja kemoterapi i samband med bröstcancer att bevara ägg eller embryon vid redpruduktionsmedicinska enheter inför framtida graviditet, vi skulle inte göra det om vi tyckte att det var en dålig idé. I ditt fall finns en annan viktig sak. Efter trippelnegativ bröstcancer går risken för återfall tydligt ner efter ett par år (3-5). Sena recidiv förekommer, men är mycket sällsynta, och efter 14 år tycker jag man med gott samvete kan blåsa faran över. Jag skulle inte tro att det faktum att din bröstcancer var graviditetsassocierad ändrar på den saken.

Risken för återfall är väl i ditt all litet högre än vid LA, med litet lägre ön vid TNBC oh HER2+ ER-, vilka har fördelen att sällan återfall efter 3 år +. Du är frisk, men lever med en viss risk för återfall. Fokusera på det friska!

Hej, jag gissar att det i brevet också stod något om resultatet av dexa. Du måste förstås ha ett litet mer fysiskt besök innan du kan påbörja aledronat. Det räcker inte att inrfomera om detta per brev! Ring tillbaka!!

Man brukar vecka ca en månad, men det finns inga bestämda regler.