Hej! Om den inte sitter så "i vägen" att ditt barn får svårare att få tag på bröstvårtan så bör det inte vara några problem, den ska inte störa mjölkflödet. Att du känner det tydligare stämmer överens med din hormonella stimulering.

Hej, jag uppfattar att du har två frågor: Nyttan av ovariell suppression (OS) och vad ska man i dessa fall kombinera med? Vårdprogrammet förordar OS till kvinnor upp till 40. Nyttan blir som jag uppfattar det lägre efter 40 av två orsaker. Ju äldre man blir efter 40 desto större är sannolikheten att kemoterapin slår ut äggstockarna och det blir i så fall ingen tilläggsnytta av OS, och det kan knase vara så att man även får partiellt utslagna äggstockar. Ibland tycker jag man kan ana att det händer saker med äggstockarna även hos den som inte menstruerar, t ex att vallningsbesvär plötsligt försvinner.Det är inte riktigt på eller av som gäller. För det andra kommer en andel av kvinnor mellan 40 och 50 att komma in i klimakteriet under resans gång och den effektiva tid där OS spelar roll blir därför även i dessa fall kortare och mindre betydelsefull. Om det är så att man efter kemoterapi kan bekräfta att äggstockarna är pigga eller i alla fall vakna, via blodprov eller att det förekommer menstruationer kan man absolut överväga att ge OS som tillägg till den tabletterna. I ditt fall är det första förstås att ta reda på ifall du är pre- eller postmenopausal, om du är premenopausal (menstruerar eller har ett högt känsligt östradiol) kunde man diskutera sådan behandling. Men, utan att själv ha varit utsatt uppfattar jag att tamoxifen är en skonsammare behandling än kombinationen med zoladex, och vidare att kombinationen mellan Tam + OS är skonsammare än aromatashåmmare + OS. Den österrikiska studien antyder att det långsiktigt kanske rent utav kan vara en olämplig kombination. Jag tänker att det här finns möjligheter att göra rätt på flera olika sätt, en modell passar inte alla. och det är inte säkert att doktorn kan sätta ner foten och bestämma. Men det är det nog inte någon som vill heller på riktigt. Man får diskutera saken fatta ett beslut och utvärdera.

Enstaka patienter erhåller strålbehandling med protoner. Men det finns inga riktigt skarpa riktlinjer vem som ska göra det. Jag tror aldrig att det blir standard för alla patienter, men i vissa fall kan det eventuellt vara en viss fördel. T ex när det är verkligt viktigt att verkligen minimera den del av lungan som får behandling.

Hej jag gissar att du genomgått kemoterapi före operation, och att man nu beskriver de fynd man gjort i bröstet enligt ett viss system där man tittar på hur många celler som finns kvar bland annat. Tumören är bortopererad med god marginal,

Ja, det tycker jag att du ska be att hen gör.

Hej Jag tycker att "palliativ" är ett vackert ord, men jag förstår att många inte känner så. Det betyder för mig "lindra"- Syftet vid palliativ behandling är att förlänga patientens liv med god livskvalitet. För mig betyder det när man ger palliativ behandling att man behandlar en patient (=medmänniska) som har en sjukdomsbild som gör att det är osannolikt eller till och med omöjligt att tänka sig att man ska kunna bli av med sjukdomen och hen ska leva frisk utan behandling i resten av sitt liv med cancern som ett avslutat kapitel. Ibland är det lätt att förstå när så är fallet, det kan vara när man har en situation med många metastaser av bröstcancer i kroppen. Ibland är det svårare att veta riktigt säkert. I din mammas fall verkar det vara så att sjukdomen numera har en utbredning som gör att det är svårt att tänka sig att den kan opereras eller behandlas bort. Hon kan således inte få "kurativ" behandling där syftet är bot, utan behöver palliativ behandling. När jag läser din fråga får jag känslan av att situationen nog varit sådan under ett tag. Om det var så att hon fick hormonbehandling efter sin operation och man senare gått över på cytostatika så kan det tyda på att så varit fallet. Vanligen måste man i en palliativ situation tänka så att man ska ge en behandling som patienten kan klara att genomföra under en lång tid. Detta till skillnad från cytostatika efter operation som håller på 4,5-6 månader, vilket förvisso kan kännas som en lång tid, men ändå har en ände. I den palliativa situationen vill man kunna hålla på längre eftersom sjukdomen är kronisk. Det gör att man t ex ofta använder litet lägre doser och ofta använder med mediciner som har begränsade biverkningar. Det är också viktigt att ta hänsyn till aktuella behandlingsbara symtom. Ibland kan det vara aktuellt att ge en smärtlindrande strålfraktion mellan varven t ex, och arbeta aktivt med den medicinska smärtlindringen t ex. Man ska inte glömma att en patient som har symtom av sik sjukdom många gånger kan få en bättre livskvalitet med mindre besvär även med en medicin som kostar på i form av biverkningar, om sjukdomen drivs tillbaka och symtomen t ex smärta därigenom minskar. En palliativ behandling kan vid bröstcancer hålla på under lång tid och bestå av olika aktiva åtgärder, som hormonterapi, kemoterapi, strålning och ibland även operativa ingrepp. Hur lång tid? Ja, det finns förstås forskning som redovisar hur länge folk i genomsnitt lever i den eller den situationen. Men det är omöjligt, i alla fall i början att ge en prognos avseende hur länge man kan leva för den enskilda individen. Statistik gäller för grupper. Det man vill ha när man frågar om "hur länge" är en upplysning om individen. Jag tycker man ska undvika att ge tidsbestämda förutsägelser, det blir nämligen alltid fel. Jag brukar fråga mina patienter om jag får skoja om en allvarlig sak när jag får frågan om hur länge livet ska fortsätta. De flesta säger att det är OK. Då säger jag till dem att de lika gärna kan fråga mig om vilken lottorad som kommer att vara den rätta i nästa veckas dragning. Jag kan förstås komma med ett förslag, och det skulle ju kunna råka vara rätt, men sannolikheten är mycket liten. Det finns vidare mycket stora möjligheter att missförstå varandra. Personligen tycker jag att det är bättre att se till att försöka se till att den det gäller och hens omgivning uppfattar att sjukdomen är allvarlig och att rimligen kommer att begränsa personens livslängd. Det kan vara en bra idé att fråga dem vad de själva tror, ofta kan det vara en väl så god uppskattning som den jag kan göra. Det som kanske skrämmer när man talar som palliativ behandling är att det ju också finns en tidpunkt vid vilken man måste bestämma att det inte är rimligt att ge behandling som syftar till att trycka tillbaka eller begränsa tumörsjukdomens fortsatta framfart. En situation då man helt måste övergå till att satsa på kortsiktigt gynnsamma åtgärder, men inte längre t ex ge cytostatikabehandling. Ibland kallas det "det palliativa brytpunkten" eller att man passerar den palliativa brytpunkten. Det är ju viktigt att man inte missförstår detta. Jag kan tycka att uttrycket är litet olyckligt, eftersom det palliativa omhändertagandet fortsätter och syftet är fortsatt att förbättra livskvaliteten och därigenom livstiden med förbättrad livskvalitet. Det kan vara olika svårt för olika människor att passera den palliativa brytpunkten, ibland kan det kännas rätt naturligt tror jag, ibland kan det vara svårt och ångestskapande särskilt om man inte tidigare riktigt förstått sjukdomens allvarlighetsgrad. Jag uppfattar att det i din mors fall inte är så att man passerat den palliativa brytpunkten då man hoppas att den palliativa cytostatikan ska kunna förbättra hennes tillstånd en smula. Tack för din fråga. Den väcker som du märker många tankar.

Hej, provet heter "känsligt östradiol" eller något liknande, knepet är att analysen måste vara anpassad för att lämna noggranna mätresultat vid låga nivåer. I de allra flesta fall får man en adekvat supression (avstängning) av äggstockarna med zoladex, du lär också märka det i form av vallningar och kanske svettningar som du inte känner igen. Kom ihåg att du fått cytostatika efter tamoxifen, menstruerar du verkligen under den behadnlingen? Du skiriver inte hur gammal du är, det påverkar också hur "starka" äggstockarna är och hur mycket cytostatika de står ut med. Det kanske ändå kan vara rimligt att börja med sprutorna och sedan om du finner det bra, operation vill våren. Och koll med känsligt östradiol.

Hej, en del av de invändningar som du presenterar håller jag inte helt med om, men jag kan inte heller bedöma helheten. Frågan lämpar sig inte riktigt för detta forum, utan måste hanteras av personer som har hela bilden klart för sig. Kontakta din enhet igen!

Hej, jag kan inte säga hur vanligt det är att Ca15-3 sjunker samtidigt som sjukdomen blir sämre, men jag skulle tro att det skulle kunna förekomma i enstaka fall. Det är viktigt att man gör en helhetsbedömning. Det kan vara mycket svårt att utvärdera sjukdom i skelettet. I ditt fall har det tillkommit nya frakturer, vilket kan tyda på att det blivit sämre (progress). Men man kan ju också tänka att det är områden som varit försvagade redan tidigare och att dessa utsatts för en belastning som gjort att de gick av nu. När det på CT-svaret står "ökning i skelettet" måste man vara noga med att se till att få klart för sig vad som avses. En ökad förkalkning (vithet) på bilderna tolkas vanligen som ett tecken på respons (förbättring), även om de engagerar ett större område. Det kan i synnerhet vara så om man behandlat med bisfosfonater (Zoledronsyra t ex). Rör det sig däremot om sk . "destruktioner" som syns som mörka områden på CT-bilderna så talar det för progress. Jag är inte röntgenläkare, men jag uppfattar inte att kontrasten spelar någon roll för bedömningen av skelettet, så det kan du troligen helt bortse från.

Hej, jag svarade på en liknande fråga igår. Titta under "förklaring av journal". I ditt fall kunde man alltså vid punktion bekräfta misstanken om att det finns cancer i bröstet, B5 skulle man kunna kalla det. C2 betyder alltså godartad vävnad, egentligen skulle man nog kalla det C1 eftersom lymfkörtelvävnad är det normala i armhålan. Man kommer att undersöka armhålan igen genom en sk Sentinel node biopsi för att få en ännu säkrare uppfattning om huruvida den finns spridning till armhålan.