Frågor & svar

Hej Niklas. Jag har lite frågor ang min kära mors behandling och prognos. Hon är 62 år och tidigare frisk. Diagnos bröstcancer i januari, opererad 1 vecka efter diagnos. På ultraljud tumör storlek 11 mm. Efter op fick vi svar att den totala utbredningen var 22 mm varav 4 ”prickar” av dcis i detta område. Man säger att man fått bort hela tumören. Ingen spridning till lymfkörtel (de tog 3 stycken). KI värde 40%, trippelnegativ. Behandling: 4 x EC75 tätdos dvs varannan vecka följt av 9 x paklitaxel.. Mina frågor: hur ser prognosen ut för min mamma efter 5 och 10 år med behandlingen ovan? Hur stor är risken för återfall? När ni besvarar frågan om 5/10 års prognos, anger den procentuellt risken att få tillbaka sin cancer eller andelen som kommer avlida i sin cancer. Samt är denna procentsats uträknad på just min mammas fall? Jag har läst om så många patientfall där man i många fall får EC75 x 6 samt paklitaxel x 12, är min mammas behandling tillräcklig i relation till hennes diagnos? Jag har läst att bisfonat behandling samt tablettbehandling med cellgiftstablett capecitabin är aktuellt vid TNBC för att ytterligare hålla tillbaka återfallsrisken. När jag frågade behandlande läkare så sa han att ingen av dessa två var aktuella i min mammas fall och jag förstod det som att anledningen var för att min mammas tumör inte hade spridit sig? Kan man inte ge dessa ändå för ytterligare bättre prognos? Tack för att ni finns. Det är guld värt att kunna läsa inläggen här och ha möjlighet att ställa frågor till er. Tacksam för svar.

1999 Diagonos östrogenberoende cancer. Sektorresektion samt ax utrymning. Strålbeh. 25 ggr. 2017 recidiv samma bröst. Ductal invasiv 10 x10 mm tumör u. bröstvårtan. Grad två .Östrogen beroende. Inga signaler vid u sökning att spridning till lymfkörtlarna fanns. Mastektomi o direktkonstruktion. Fråga:Kan det finnas spridning som inte ses då större antal lymfkörtlar är bortop.? Beh. Ingen strälning. Letrozol 2 år därefter Tamoxifen 3 år. ( 6 mån. kvar av beh). Fråga: Biverkan av Letrozol ont i leder samt ena hälen extrakänslig för tryck. Tamoxifen ger inte samma ledbesvär men har fortfarande svårt att ligga på rygg då det blir belastning på hälen. Fick till svar fr. bröstssk. att det inte fanns skäl till bentäthetsmätn. då jag senare skulle beh. med Tamoxinfen som stärker skelettet. Vad kan ha hänt med hälen? Vid VC inf. att det är numera ok. ta prov i arm där ax. utrymning skett. Stämmer det eller ska jag undvika detta i forts. ?(Jag tog influensa vaccin i den armen). P. gr. av torra slemhinnor u. vägs besvär skrev gyn. läkare 2021 skrev ut Estrokad 0,03 mg. anses inte vara risk f. ny cancer. Stämmer det? Efter strålbeh. 1999 från o till öm i revbenet u bröstet och haft svårt tolerera tryck från bh. Efter direktkonstruktion 2017 från o till ont i revbenet även -muskeln spec. efter träning då jag sträckt armarna uppåt o åt sidan. Får svårt att tåla resår fr. behå. Är det ofarligt?

Hej. Jag är 49 år och opererades för bröstcancer i april 2021 (mastektomi), fick strålbehandling i juni 2021 och har ordinerats Tamoxifen i 5 år. Jag har nu tagit medicinen dagligen i 1,5 år. Tyvärr upplever jag svåra biverkningar av Tamoxifenet. Det som jag lider mest av är kognitiva svårigheter så som koncentrationssvårigheter, trögtänkt, tappar ord, dåligt minne, hör vad folk säger men måste anstränga mig för att förstå vad som sägs. Jag har vidare en besvärlig yrsel, känns som jag är onykter (balanssvårigheter) samt hjärtklappning. Efter dialog med min onkolog tog jag en paus på 9 veckor för att se om besvären upphör samt för att ta blodprov för att se om jag kommit i klimakteriet (vilket jag inte har). Jag mår sååå mycket bättre utan Tamoxifenet. Känns som att jag fått livet tillbaka. Jag har diskuterat med onkologen om att eventuellt avbryta behandlingen och om jag förstår det rätt gör Tamoxifen ganska liten skillnad i överlevnad/återfall när man tittar på statistik för min cancer. Att avsluta behandlingen är lockande men samtidigt skrämmande. Jag skulle därför vilja få era perspektiv avseende nytta med att fortsätta behandlingen respektive risk med att avbryta - baserat på min typ av cancer. Vilken statistik har ni som kan vägleda mig? Vidare undrar jag när det faktiskt innebär större risk att ta Tamoxifen med tanke på svåra biverkningar som tex försämrad blodtillförsel till hjärnan. Vilka symptom för det med sig förresten? Kan yrsel och kognitiva svårigheter vara symptom på försämrad blodtillförsel till hjärnan? När blir det ”tvingande” att avsluta Tamoxifen-behandlingen? Nedan hittar ni min cancerdiagnos. Väldigt tacksam för att få era perspektiv. PAD-svar Multifokal lobulär grad 2 samt LCIS av klassisk typ, 12 stycken härdar, mätandes 11 x 10 mm ner till 0,5 mm i storlek. Elston 3 + 2 + 2. ER 90 %, PR 70 %, MiB 15 %, Her2-negativ. Ingen perineural- eller kärlinväxt. 0/1 sentinel node. Bedömning Lobulär multifokal bröstcancer höger, pT1c N0 M0, bedöms radikalt opererad. Planeras i första hand adjuvant radioterapi och endokrin behandling.

Fick cancer i vänster bröst för 30 år sedan. Ej hormonbehandlingsbar. Upptäckte den själv tidigt. Oppererade en tårtbit och strålade rejält samt tog bort def lesta lymfkörtlarna. Känseln försvann ner till armbågen i 10 år men kom långsamt tillbaka. Efter 20 år kom problem med överkänslighet och häftig värk vid hosta, skratt och liknande. Fick återfall cancer för 4 år sedan i höger bröst. Operation tårtbit och strålning. Vid ett års kontroll mamografi fann man återfall även i vänster bröst. Efter kontroll av ev metastaser gjordes mastekomi. Var svårt att få bort allt, varför ytterligare op gjordes 3 veckor efter. Har problem med ömhet och värk, ofta så häftig att jag blir dubbelvikt. Har problem med att bära bh med protes då jag är väldigt känslig vid revbenen och stora valkar och ärr efter alla operationer och den kraftiga strålningen för 30 år sedan vänster. Andra bröstet där jag opererat endast en tårtbit är otympligt och tungt. Kan jag begära en mastekomi eller en förminskning av det högra bröstet för att slippa bära bh. Har också belastningsskador höger axel bedömda 10%invaliditet och arbetsskada. Tar nu anastrazole som jag enligt onkolog måste ta livet ut enligt onkolog. Har svåra biverkningar av dom. Första året illamående och värk i muskler och leder. Illamåendet har minskat men värken ökat. Den är nu så svår att jag vissa mornar inte kan ta mig ur sängen utan hjälp av min make. Sover trots allt bra till tidig morgon. Värken sitter i magmusklerna ,nere i svanken ,höfterna ,armarna ,benen och händerna. Går över successivt när jag kommit upp och rört mig för att nästan vara borta på eftermiddagen. Har också restless legs vilket jag hade även före medicineringen med Anastrazole. Finns något att göra??? Mvh Marie-Louise

Jag fick nästan PTSD när jag läste ett av svaren nu på morgonen. Det är som vanligt. Vården hävdar att hormonbehandling är inga problem, åttio procent fullföljer utan problem (va! Det stämmer väl inte, finns mängder av studier som visar på större andel som avbryter), att biverkningarna går att bota och lindra etc etc. Det är inte sant. Plötsligt transporterades jag tillbaka till läkarrummet där en allvarlig manlig läkare tittade på mig och sa att medicinerna måste jag äta, de HALVERAR nämligen risken för återfall. Jag kämpade på pga det, med svåra, helt horribla, ledbesvär, begynnande benskörhet, en stor påverkan på min personlighet, bland annat genom avtrubbade känslor och hjärtproblem. När jag själv började läsa på och ta del av forskningen insåg jag att vinsten i själva verket var knappt 3 procent på gruppnivå. Dvs ingenting. Och att läkaren hade pratat om en relativ minskning. Ja, allt är relativt. Men man får inte ljuga för patienter. Jag vill inte ens tänka på hur min hälsa påverkats av att under 2 år ta starka smärtstillande tabletter 4 gånger om dagen. Hur min karriär helt stannade upp. Hur relationer skadades. SLUTA omedelbart låtsas som att hormonbehandling är en enkel och riskfri behandling. Nu har ju forskningen påvisat hur viktigt östrogen är för kvinnor. Man kan inte bara ta bort en livsviktig funktion, utan att det får svåra konsekvenser. Konsekvenser som kan vara svåra att upptäcka och spåra tillbaka till behandlingen. Jag rekommenderar alla er kvinnliga läkare, som svarar så självsäkert kring hormonbehandling, att själva testa behandlingen under ett par år. Om det inte är så farligt är det ju inga problem. Då vet ni iaf vad ni pratar om! Jag trodde knappt att det var sant när jag slutade och sakta återgick till att bli mig själv igen. Då upptäckte jag ännu fler biverkningar, som jag inte ens noterat pga att de smyger sig på.

För 3 år sedan upptäckte jag en knöl som var snabbväxande, hormonkänslig, aggressiv och HER2 cancer, grad 3. Jag är nu 53 år. När jag var 43 år fick jag diagnos Asperger Autism 1. I hela mitt liv har jag levt efter något andra inte upplever och känner som jag. En kamp att orka med att leva i en norm och ett samhälle som inte tycker mitt sätt att känna, tänka och vara är rätt. När cancern kom var det första jag informerade om mina bröst. Jag har aldrig velat ha dom och har aldrig kopplat dom till min kvinnlighet. Jag fick svaret att alla kvinnor vill ha kvar sina bröst och få dom rekonstruerade, för det säger forskningen. Då jag arbetar som stödpedagog i neuropsykiatri är mitt arbete att förklara och ge kunskap om hur vi med tex NPF fungerar rent kognitivt och perceptionsmässigt. Men då kunskapen är låg och många verkar tycka att "så kan det väl inte vara" fick jag ingen hjälp att kanske få ta bort bröstet istället. De skickade en remiss till psykiatrin och jag sa skrattande att den kommer ni inte få något ja på för de är själva inte kunniga på hur vi fungerar, och mycket riktigt, avslag med att jag kunde ju vända mig till habiliteringen. Habiliteringen får jag inte hjälp av då man inte har tid och resurser, jag lever inte i misär, och jag kan enligt dom sköta mig vardag. Jag hade turen att för ett år sedan hitta en psykolog som är mycket kunnig på NPF, riktigt kunnig. Han är den första som efter ett helt liv, för en dialog med mig och bekräftar att det jag upplever och känner är inte inbillning. Jag vet ju att det inte är inbillning, men om andra väljer att inte "tro" på mig kommer jag ingenstans. Vi med autism är ofta redan insatta i genom att vi helt enkelt där reda på fakta och skaffar oss kunskap. Det är inget fel på det intellektuella, utan vi behöver en dialog med bekräftelse och lösningsfokus. Det sker nästan aldrig. Jag fick en kombinerad operation med uttag av cancer och rekonstruktion. Cellgifter och strålbehandling. Idag har jag alltid smärtor beroende på hur jag sitter ligger eller står, svullnad, obehag, stickningar, trötthet och tyngdkänsla. Det brinner i bröstet, armen upp i nacken. Hela långa ärret på 43 cm känns som ett skavsår du har på hälen. Fruktansvärt. Bröstet gör ont och känns alltså precis hela tiden. Det kallas för sensorisk överbelastning pga min autism. Mina symptom är vanliga symptom vid denna behandling. Ja, men om de eskalerar för varje dag som går istället för att minska, så har vi kommit fram till att det helt enkelt är en sensorisk ständig överbelastning taktilt som pågår i bröstet, arm och nacke. Och ja, jag har gjort och gör allt jag kan för att hjälpa mig själv med egenvård, smärtstillande, lymfmassage, medicinering osv. I min autism har jag allt varit både perceptionskänslig för över och underkänslighet. Jag har otroligt svårt med den lilla nätta kontakten när någon tar på mig, det gör ont och är fruktansvärt smärtsamt. Att klippa håret och naglarna är fruktansvärt, men att sitta och bli stucken i en timme med 38 försök att sätta nål, rör mig överhuvudtaget inte. Den starka smärtan är något jag har svårt för att känna. Jag går för länge innan jag söker hjälp, eftersom min smärtupplevelse inte signalerar tillräckligt. Jag har hållpunkter jag går efter, synliga blåsor, rodnad, svullnad, sår, att jag blir svimfärdig, att jag svimmar, att mina tårar rinner utan att jag är ledsen, att jag inte kan bära upp kroppen. Då vet jag att jag måste stanna upp och hjälpa mig själv. Då jag aldrig klarat av att känna min egen hud har jag alltid sovit i behå och kläder. Hud mot hud gör mig illamående. Duschen mot huden gör mig också illamående. Det här bröstet känns som det sitter fast med en plastklämma som man stänger påsar med. Känslan är fruktansvärd och jag måste tryck ihop bysten med tajta träningsbehåer för att kunna stå ut. Nu står jag snart inte ut längre. Jag vill skära av mig bröstet för att slippa leva med dessa perceptionsstörningar och överbelastning hela dygnet. Jag vill avsluta livet för att det är inte värt kampen mot att överleva. Och återigen skiljer jag mig från normala med psykisk ohälsa som vill ta sitt liv eller göra sig själva illa. Vi med NPF kan helt normalt dra slutsatser att något inte är så pass mycket värt att stå ut med då det svagheterna är konstant i fokus och man år efter år efter år går med utmattning, depression, likgiltighet och så vidare. Och ja, de flesta vill leva ett liv trots att de inte kan till fullo, men ska jag bara fortsätta leva i en överlevnad istället för liv? Jag är stabil, vänlig, gör det jag ska, driver mina egna läkarbesök osv. Jag gråter inte och skriker inte, lägger mig inte på golvet och vägrar gå upp, jag skäller inte på folk, och jag ligger inte kvar i sängen för jag inte orkar upp. Jag gör allt det jag måste för att kunna få in pengar till att leva. Så fort jag gör en självskattningsskala blir vården panikslagna och säger att jag mår så dåligt, fysiskt, psykiskt och allt där emellan. Ja, säger jag lugnt, men eftersom jag inte beter mig som normala mår jag inte som jag både berättar och skattar i tester. Jag har försökt att få svar på att få hjälp med rekonstruktion med åtgärd mastektomi, istället för det där med bröstet/brösten "alla" kvinnor enligt forskning vill ha. Är det farligt att ta bort det bröst som är behandlat? Är det svårare att se eventuell framtida cancer i bröstbenet? Måste jag betala en privat operation för att kunna få leva för mellan 40-50 tusen kronor, eller kan jag tillsammans med min psykolog ta fram ett utlåtande som styrker det faktiskt både fysiska och psykiska smärtsamma som uppstår för mig som autist? Jag orkar inte längre.

Hej Jag har frågor kring implantat efter strålning samt vad storleken på min bröstcancer egentligen innebär. Jag tycker jag får lite olika information och nu känner jag att jag står utan stöd, information men med många besvär och frågor. Kan tillägga att jag även har diabetes 2 som jag hade god kontroll på med bra värden. Under denna period har dock blodsockret rusat i höjden, trots att jag sköter den. Min diabetessköterska säger att min kropp reagerar på all stress kring det som händer. Bröstcancern upptäcktes på vanlig mammografi och jag blev kallad för biopsi. De hade upptäckt förändringar i hela högra bröstet och nån vecka senare träffade jag kirurgen som informerade om att jag hade bröstcancer i hela mitt bröst och de behöver ta bort hela bröstet. Han informerade om att det kallades DCIS och att de skulle ta sentinel node och att de inte bedömde att jag behövde strålning eller cytostatika. Jag fick olika alternativ och valde en direktrekunstruktion. Eftersom jag hade för stor bröstvolym behövde de i såfall även reducera mitt vänstra så de blev i samma storlek. I journalen står att de bedömer att den är 16,5 cm och ingen misstanke på invasivitet. Operation 3 oktober. Nedan är från journalen. ..PAD svar visar på 180 mm stor DSIC grad 2-3 med nekros. Radikaliteten kan inte garanteras medialt. En negativ sentinel node. Reduktionsplastik vänster har inte påvisat något avvikande men det pågår immunhistokemiska analyser som bevakades av läkaren. Kirurgen som opererade säger enligt journal att det inte går att operera mer än de gjort. Konferensen rekommenderade adjuvant strålbehandling mot höger bröstvägg 40 Gy på 15 fraktioner plus boost på 16 GY på 8 fraktioner mot oradikaliteten Man kunde se DCIS i mediala skivan som avtar vid nivåsnittet men som inte försvinner helt, varför radikaliteten inte kan garanteras. Kraniala superficiella ytan är 0,2 mm, kaualt 0,7 mm, kraniellt 0,2 mm och 6 mm i djupa ytan. Läkaren på strålningen skriver att man får nöja sig med 40,05 Gy i 15 fraktioner. Ingen boost (som planerades först) då det blir ytterst svårt att bestämma vilket område som ska boostas. I denna journalanteckning står diagnos: D050 – Lobulär cancer in situ Jag började min strålning 19 november. Den blev fördröjd pga att såren inte läkte samt extra antibiotika behandling. Strålningen tycker jag har gjort mitt högra bröst väldigt hårt, jag är öm, svullen och det smärtar väldigt skarpt ibland. Huden har självklart reagerat och det ändras hela tiden. I armhålan är det ”svart” hud som nu flagar men det mörka sprider sig runt området. Jag har under tiden gått hos kurator för att bearbeta alla känslor och har svår stressreaktion på det som händer. Har jobbat 25% sen november. Mår väldigt dåligt för att jag inte orkar något, varken hemma eller på jobbet. Vid avslutad strålning så pratade jag med läkaren om att bröstet hårdnat. Han skickar remiss till kirurgen som svarar med att jag har återbesök om 1 år. Jag skickar meddelande till bröstsköterskan som svarar att det är hårt men kommer ändras. Det jag fått till mig under resan är att det är inte optimalt att ha gjort en rekonstruktion innan strålning. Det sa kirurgen själv vid beskedet. Men de gör inget innan strålning utan man får se efteråt. De på strålningen sa att det sällan händer att någon har implantat redan vid strålning. Jag har även läst att det rekommenderas att inte göra rekunstruktion förrän efter 2 år efter strålning – och då med eget material. Men nu är jag här, med ett hårt bröst, på vissa ställen stenhårt. Det gör ont, svårt att ha kläder på mig – både pga huden men även bröstet. Bröstet är synligt buckligt och konstig i formen. Jag har bett om hjälp men blivit avvisad. Jag ska börja jobba heltid är tanken 8 januari men jag känner mig inte redo. Är extremt trött, stressad och har mycket besvär. Orkar knappt vara social med min egna familj, har ork några timmar sen behöver jag vila. Jag promenerar varje dag 4 km, sköter min diabetes som fortfarande har skenande blodsocker, troligen pga stressen. Vad ska jag göra nu? Ska jag vänta 1 år på att se vad som ev händer mer med mitt implantat och se vad? Det som redan har hänt – borde inte kirurgen se på resultatet efter strålningen? Vilket var strålningsläkarens önskemål. Kommer det att behöva opereras bort? Bytas ut eller får jag va utan några år? Ska jag bygga nytt med ”eget material” eller blir jag utan bröst? Min största oro är också storleken på cancern, 180 mm – verkar va stort. Vad innebär det egentligen och att de inte fick bort allt? På vilket sätt kan det spridas – via vävnad eller blodet eller enbart via körtlar men nu är ju bröstet helt borta. Jag känner stor oro inför detta. Jag ska gå på mammografi i 10 år med mitt vänstra men hur kontrollerar men min högra med strålat implantat och risken är mot bröstväggen. Man ska känna på sina bröst men vad ska jag känna efter? Det jag hade kunde inte ens läkarna känna. Nu har jag förhårdnader överallt och i mitt högra är allt hårt. Jag är så rädd och känner mig lämnad av vården.

Hej! Först vill jag tacka Er för att Ni finns. Får mer stöd-och upplysning här, än vad vad som ges under vårdtiden. Har trippelnegativ BC.ej hormonell. Högt KI-67 90%.Op.bort h.bröst,hela.typ av invasiv cancer:Ductal.typ av in situation cancer: DCIS Grad :III Har nu jag avslutat min cellgiftsbehandling den 23/1. Har fått 9 doser, först varje vecka X3, sedan var tredje x6. Paklitaxel+Karboplatin, sedan Docetaxel/Taxotere och sista tre EC 75 Har haft alla tänkbara biverkningar, utom illamående! Min fråga är nu. När börjar jag återvända till verkligheten? Är fortfarande väldigt trött, dåligt "flås" och framförallt dimmig i huvudet. Har varit så hela tiden. Hjärntrött vill jag kalla det för. I november fick jag svamp i svalg-och tunga och har medicinerat allt sedan dess med Fluconazole. Det ger sig inte. Mina blodvärden har varit starkt påverkade neråt hela tiden. Min onkolog trodde jag skulle repa mig snabbt efter sista, men icke. Nu är jag avförd från onkologen och återförd till kirurgins bröstteam. När är det normalt att få en uppföljningstid efter avslutat behandling? 3-6 månader??? Just nu känns det tungt. Vet inte riktigt vem som är vårdansvarig och vart jag ska vända mig. Det blev en tomhet-och vacum efter 5 mån. Nu vill jag börja känna en förbättring och ett hopp. Har inte en enda dag, hoppat över mina dagliga promenader, fastän man går ostadigt som en berusad. Det har varit mitt mantra. Fått även Zometa som ska fortgå var 6:e månad

Diagnostiserades för trippelnegativ bröstcancer 2018 och spridd till lymfkörtlar i armhålan. Behandling med cellgifter, operation där tårtbit togs och avlägsnade 28 lymfkörtlar och avslutade med strålning. Min fråga är när man tidigast kan försöka att bli gravid. Har fått olika svar beroende på vilken läkare man pratat med sen tidigare. Har varit på första återbesöket (1 år sedan avslutande behandling) och det såg bra ut.

Hej! Jag har invasiv ductal bröstcancer östrogenkänslig ej ger positiv med spridning till lymfkörtel. Enligt vårdplan skall jag få EC x 3, paclitaxel x9 och sedan operation och strålning. Jag har fått tre EC behandlingar och undrar om det finns andra alternativ än att fortsätta med cytostatika? Anledningen att jag undrar är att jag får väldigt besvärliga biverkningar av kortisonet som tex ångest, yrsel, synrubbningar, mardrömmar. Jag upplever att min psykiska hälsa blir kraftigt nedsatt samt att biverkningarna gör att jag inte kan vara fysiskt aktiv. Jag tycker också att det blir värre för varje gång. Efter sista EC behandling fick jag ångest och skakade i hela kroppen. Sköterskan sa att hon vinter var orolig eftersom puls och blodtryck var normalt. Men för mig fortsatte det med ångest attacker och mardrömmar under hela kortisonbehandlingen. Jag känner mig väldigt orolig inför kommande behandlingar. Min läkare på onkologen sa att min tumör inte är så känslig bra cellgifter och då undrar jag om det verkligen är nödvändigt att genomlida detta i ytterligare två månader eller finns det andra alternativ som innebär att jag kan slippa kortison? PS. Jag har fått liknnde biverkningar av kortison tidigare då jag har reumatism och har då fått avbryta behandling med predisolon. Nu får jag betapred tillsammans med cytostatika D.s

Hej! Jag är en 35-årig kvinna som drabbats av hormonkänslig bröstcancer med spridning till armhållan för ett år sedan. Fick sista cytostatikakur i december. Fortsätter med hormonell behandling. Som många andra har jag upptäckt att hjärnan och kroppen påverkas på flera sätt en man tror, även långt efter behandlingen. Trappat upp arbetstiden till 75% på 2 månader och fick förenklade arbetsuppgifter just för att kunna orka med. Jag fick förlänga sjukskrivningen några veckor till pga hjärntrötthet. Förbättrad men kvarstående! Nu meddelar FK (preliminärt) att de inte godkänner de sista 3 veckor (25%) i min sjukskrivning, då de tycker att jag hade kunnat klara ett annat jobb utan bekymmer. Deras argument är bl a att cancerdiagnosen har ingen aktualitet då tumören opererades bort och att jag inte har en pågående omfattande behandling. Jag upplever att myndigheterna saknar kunskap om cancer och rehabilitering samt de långvariga biverkningar av cellgifter. Att en människa som har gått igenom allt detta och ändå klarat trappa upp sin arbetstid ska behöva förklara sig och bedömas enl alla arbeten som finns på marknaden (när man själv är högutbildad). Hjärntrötthet kan drabba alla, konsekvenserna är olika dock. Istället för stöd i syfte att kunna fortsätta jobba länge så får man tjafs om en kort period, som för mig åtminstone, kändes så värdefullt. Jag blir frustrerad och besviken! Inte för pengarnas skull men för principens skull! Att komma tillbaka till arbetslivet är ett tufft moment. Att ha besvär som inte går att mäta eller bekräfta med hjälp av undersökningar gör saken ännu svårare. Det sista man behöver är tjafs. Det behövs förbättringar! Inte alla klarar att stå för sig själv och egentligen ska de inte behöva göra det heller. Det bör iaf finnas jämlik vård och stöd för alla. Ber om ursäkt för det långa textet men hoppas på att fler ska känna att de inte är själva i detta. Ser fram emot era råd och synpunkter!

Hej Niklas! Är det någon fördel med att upptäcka eventuella återfall tidigt? Vinner man något på detta i termer av överlevnadsår eller på annat sätt?

Hej Jag opererades i december 2020 för DCIS < 1 cm, kärngrad 2-3 med goda marginaler. Precis påbörjat förebyggande behandling i form av strålning 15 ggr. Jag tror jag överbehandlas efter ha läst senaste forskningen och talat med en professor inom området, dock vågar jag inte frångå riktlinjerna även om jag innerst inne vill det pga alla de biverkningar jag kan tänkas drabbas av på kort men framförallt på lång sikt. Jag hittar väldigt lite info om långtidbiverkningarna och hur vanliga de är. Sjuksköterskorna på strålbehandlingen verkar inte särskillt pålästa mer än just de biverkningar man drabbas av under själva strålningensperioden. Idag strålade jag 4e dagen mot höger bröst (hela bröstet men enbart bröstet, lite strålning kommer även på lunga och vänster bröst). Efter 3e strålingen, ca 4h senare blev jag yr och snurrig i huvudet. Hjärntrött kanske man kallar det? "Man kan inte bli yr" sa en sköterska till mig idag. Nu efter 4e strålningen (efter att ha vilat lördag och söndag) känner jag av samma symptom fast ca 2 h efter behandlingen. Yrsel, snurrig i hjärna, som om jag vore utmattad. Är rädd att detta ska påverka mig på längre sikt med sämre fungerande hjärna. Jag vet ju att utmattningsyndrom skadar hjärna för alltid mer eller mindre. Hur vanligt är det att man drabbas av hjärntrötthet som blir livslång eller håller i sig i flera år? Sedan undrar jag om andra långtidsbiverkningar som nervskador och lungpåverkan? Det måste ju finns ett register man anmäler dessa biverkningar till tänker jag. Läste följande: ”Den patientgrupp som rapporterar hjärntrötthet i störst utsträckning av alla är kvinnor som har behandlats för bröstcancer.” Vidare undrar jag om vad som skulle hända om jag avbryter strålningsbehandlingen efter halva tiden? Någon verkan på cellerna måste det väl ändå ha med tanke på att man nyligen minskade den totala stråldosen och ändå anser det som tillräcklig dos. Det kan väl i alla fall inte ge upphov till ett förvärrat läge ur cancersynpunkt? Med vänlig hälsning A

jag väljer bort SENOMAC och väljer axillutrymning väljer jag då bort strålbehandling och cellgiftsbehandling? Om jag väljer strålbehandling och cellgift kan man efter det göra en axillutrymning Var går gränsen KI67 för cellgiftsbehandling Vad innebär, Två SN, varav makrometastas à 10 mm med extrakapsulär växt samt en benign med ITC. T2N1 luminal A. att det kan ha spridit sig till fler lymfar? Aktuellt Opererad den 26/8 med mastektomi + SN vänster sida, där PAD visar radikalt opererad multifokal invasiv duktal bröstcancer där största tumörhärd mäter 31 x 30 mm, minst tre satelliter skapande en extent på 40 x 30 mm. Grad 2. ER 90%, PgR 80%, Ki67 23%, HER2 1+. Två SN, varav makrometastas à 10 mm med extrakapsulär växt samt en benign med ITC. T2N1 luminal A. Rekommendation Erbjudande om inklusion i SENOMAC, alternativt axillutrymning. För det fall hon skulle randomiseras till kontroll arm B (ej axillutrymning), ska remiss avgå till våra kollegor på onkologen för diskussion avseende adjuvant cytostatikabehandling. Även aktuell med lokoregional radioterapi. Endokrin terapi i 5 + 3 - 5 år samt Zometa för det fall hon är postmenopausal.

Har tusen frågor (min ssk har svarat på 1000 tidigare) om biverkningar. Jag är 77 år, opererats för bröstcancer, därefter har jag mått så bra, levt och varit som vanligt. Jag har varit lyckligt förskonad från sjukdomar, aldrig ätit någon medicin, aldrig opererats eller legat på sjukhus. Inte ens säsonginfluensan har jag haft, om man bortser från både Hongkong och Asiaten på 60-, 70-talet. Så det här är ju helt nytt för mig. Därför vill jag försöka förstå vad jag har att vänta. Jag har precis påbörjat behandlingen med först Anastrozol som jag sedan ska ta i tio år. (Efter det blir det Zoledronsyra en gång i halvåret.) Mina frågor gäller först och främst Anastrozol, när kan man förvänta sig att biverkningarna slår till. Jag har tagit första tabletten för två dagar sedan. Biverkningarna är ju många (de mest vanliga håller jag mig till så länge, googlar så får man fram alldeles för mycket som man inte vill veta) t.ex. illamående. Vad menas med illamående? Är det ”bara” att man mår illa eller kräks man också? Då blir det jobbigt att ”leva som vanligt”. Ledvärken – kan man klara sig med Alvedon? Och sjukgymnastik, antar jag. Hur länge har man dessa biverkningar? SSk sa att om det inte känns bättre alls efter 2-3 månader så kan vi byta medicin. Men jag tänkte ju inte på att fråga hur länge man kommer att ha biverkningarna. Kommer alla att pågå i tio år? Går upp i vikt? 10 kg på ett år?? Väger 50-53 hela mitt liv. Är 1.63 lång. Av vad går man upp i vikt? Jag förstår att det inte går att svara på det här till 100%, men eftersom jag är en människa med rutiner och planerar för allt, och hittills har levt som vanligt och mått bra - så vill jag få ett hum om vad jag har att vänta mig framöver när det gäller biverkningar.

Hej, Jag opererades 24/6 med lyckat resultat. Ingen spridning till portvaktskörtlar. Mycket fin LICAP lambå rekonstruktion. Pre op 12 mm tumör, duktal cancer grad 1 samt DCIS grad 1; ER 100 %, PR 95 %, Ki67 10 % och HER2 1+. Även microkalk 25*40mm som pre op visade sig vara invasiv duktal cancer, tubulärt växtsätt, närmast grad 1 samt DCIS grad 1; ER 100%, PR 100%, Ki67 8% och HER2 0. Haft fantastiska läkare, men de är nu på semester och träffade i fredags ny läkare för information om behandling. Han var inte bra. Fick be om journalen för att själv försöka förstå resultaten och förslagna åtgärder. Postop visas invasiv duktal cancer och DCIS 15*10 mm, oklart om det är tumör eller område inkl microkalk. Dock nu av grad II utan närmare förklaring. ER 100% och PR 100 %, Ki67 8 resp 10 %, men HER2 pos - nu 2+ och 3+. Jag har nu givetvis en massa frågor och kunde inte få några svar av läkaren. Jag får inte kontakt med annan läkare förrän om någon vecka, ska till onkolog då. Försöker även få tag på kontaktsjuksköterska. Hur kan det vara sån stor förändring avseende HER2 från de ganska många tagna biopsierna (två tillfällen för tumör resp microkalk och tre prover vid varje tillfälle)? Har jag hamnat i ett sämre läge nu för att jag inte fått neoadjuvent behandling eller sker det bara för bättre möjlighet till bröstbevarande kirurgi (mkt nöjd med resultat från op)? Vad betyder att det nu anses vara grad II? Och slutligen, hur illa är detta i överlevnad resp risk för återfall? Nu bedömd för veckovis Paclitaxel och Trastuzumab, följt av strålbehandling med boost och endokrin behandling med Tamoxifen, möjligen GnRH. Efter att försökt läsa på själv funderar jag över Docetaxel i kombo med Trastuzumab och Perztuzumab. Är jag rätt ute och är det något som jag själv kan påverka? Slutligen, jag har ingen info om när behandlingen ska börja eller hur lång tid jag behöver vara sjukskriven. Jag vill gärna kunna informera min arbetsgivare. Jag förstår att det är synnerligen individuellt, men när och hur lång tid ska är det i normalfallet? Orolig och villrådig, tacksam för råd.

Hejsan, I en ärftlighetsutredning testas man ju för mutation i bl a p53 som beskrivs vara sällsynt men jag har i flera artiklar sett att det ofta går att detektera mutation i p53 då cancer föreligger. Jag blir förvirrad av detta och att det också står att mutationen ofta kan vara de novo. Förstår att vi konstant utsätts för mutationer som rensas bort. Blir effekten densamma? Alltså risk för ett flertal olika cancer om mutation föreligger i genen oavsett om den är de novo eller om den är nedärvd ?

Jag ser i frågorna att flera inklusive jag själv är i 45-årsåldern och har blivit rekommenderad ovariell suppression i någon form tillsammans med AI och i mitt fall baseras detta på SOFT/TEXT studien. Det som förbryllar mig är dock att i nationella vårdprogrammet rekommenderas inte den kombinationen. Där läser jag följande rekommendation. Sammantaget finns det visst stöd för att AI är fördelaktigare än TAM som tillägg till ovariell suppression avseende sjukdomsfri överlevnad. Det finns däremot ingen signifikant skillnad i den totala överlevnaden och samtidigt finns det en randomiserad studie med en riskkvot på > 1 för total överlevnad vilket inger viss oro. Således är kombinationen av LHRH-analog och TAM förstahandsval hos bröstcancerpatienter som bedöms ha nytta av ovariell suppression. Vad är din bild av lämpligt vägval med tanke på detta? Sedan kan man fundera på bedömningen om ovariell suppression behövs och har jag då förstått rätt att det hänger ihop med om man ansetts behöva cytostatika? Det har jag förvisso fått (både Paclitaxel och EC) men i mitt fall med hormonpositiv, grad 2, Ki67-15, ILC, multifokal 5*5,5*3 cm så kanske det var lite gränsfall att egentligen behöva cytostatika och då är frågan om detta egentligen föranleder ovariell suppression? Hur skulle ni resonera kring behovet av ovariell suppression i mitt fall? Tänker att annars är alternativet kanske enbart tamoxifen vilket på sätt och vis känns lite skonsammare men å andra sidan vill jag självklart ha bästa möjliga efterbehandling men vill känna mig trygg i valet.

Hej, jag har varit i kontakt med er tidigare 49 år upptäckte en knöl i somras 17x12 mm där corebiopsi visade 95% ER och PR 100 %. HER2 + amplificerad. Ki-67 57%. Axillfrisk. Planerades neoadjuvant behandling Taxol x 12 och Herceptin och Perjeta x 4, därefter EC x3. Operation. Däremot vid kontroll efter 6 veckor tyckte ST läkaren att tumörn vuxit till ca 30 mm men mjukare men var svåravgräränsad och mammaografi och ultraljud gjordes då men som inte visade då någon krympning alls av tumören. Jag fick då själv välja operation eller fortsätta cellgifter vilket var väldigt svårt för mig. Jag vill bara göra det som är bäst onkologisk både på lång och kort sikt men det fanns också en oro från min sida att få Cororna under behandlingen eftersom jag har tre skolbarn där det gick mycket Corona i klasserna både barn och lärare. Kändes katastrof att få Corona och inte kunna fortsätta behandlingen med sjukdom i familjen om tumören gick att operera från början. Kändes då för mig bättre att ta bort tumören eftersom man misstänkte att axillen var frisk. Genomgick operation total mastektomi 1/12 okomplicerat där PAD visar 17 mm stor tumör men med ki-67 nu på 8%, dvs. fint tumörsvar ändå neoadjuvant behadling. Detta gör att jag känner att jag skulle fortsatt neoadjuvnt behandling och att jag satt mig själv i sämre läge men svårt för mig att välja själv vad jag skall göra. Senitnal node visade också 8 mm stor mikrometastas. Planen är nu att inte ge TDM-1 då neoadjuvant behandling inte fullföljdes. Man rekommenderar nu istället i första hand axillurymning och sedan EC x 3. Under EC ej Herceptin. Strålbehandling efter axillarutrymning eftersom 8 mm stor mikrometastas i SN men ev. också strålbehandlig vänster bröstkorg. Man är tydlig med att man inte tänker ge TDM-1och det känns som ett straff för att jag valde att opereras. Kan inte se att det skulle ge sämre prognos utan snarare bättre prognos. Önskar att man kunde göra röntgen med tanke på övergiva sensoriska bortfall samt spridning till SN men detta planeras ej. Går det att avgöra någon prognos i detta? Verkar behandingsregimen korrekt (jag känner mig tveksam)? Är inte detta nu en spridd cancer med dålig prognos eftersom makrometastas? Jag har haft sensoriska bortfall på händer och fötter, redan innan start av Taxol, även sedan 6 veckor ögonskotom som jag aldrig haft förut samt smärta under höger arcus. Har meddelat mina tumörkirurg detta men man har inte velat genomföra någon röntgen. Förstår nu att det hade varit mer gynnsamt för mig att fortsätta neoadjuvant spår då prognosen nu med stor mikrometastas förvärrar prognosen. Går det att räkna ut prognosen i detta? Vet ni varför man inte gör radiologisk utredning av övriga neurologika besvär? Jag operera själv och skulle behöva ha eller i alla fall vet varför känseln i vänster arm och fot är borta. Känns som jag blir straffad för att man inte tycker jag skall ha Kadcyla trots att det med största sannolikhet finns kvar malignitet i kroppen.

I oktober efter rutin mammografi kontroll blev jag diagnosticerad 3-4 mm stor strålig förändring i vb. Mellannålbiopsi från detta visar invasiv duktal kancer grad 1 I november I decmeber operarades det ,tumören som sätt ca 2cm från hudnivå och sektorn sträcker sig djupt bskom tråddpetsen ,dock riktligt med parenkym och mot djupet kommer vi inte mot facian? Vad betyder : "mot djupet kommer vi i te mot facian" har de tagit utt hela cancer område.? Min fråga är vad nådde de inte mot djupet mot facisn? Preparatet väger 35,4gram.Röngen visar att förän med minsta marginal på 11 mm.är med i preparatet. Öperatonsberättelse: snit i sxilen ,oppnar axillfacian och finner två stycken sentinel node med utslag på 1700 respektive 1500counts,. Vad betyder 1700,1500 counts är min fråga? Mastektomi med 4×5 mm stor invasiv tubulär mammarcancer, Nottingham histologisk grad I.ER:100%,PgR: 95%,He2:1+, Ki67:11% . Ingen in situ-komponent. Radikalt excitera.pT1a NOMx. Tumörstorlek, mikroskopisk storlek av största invasiva focus, mm:5x4m HISTOLOGISK GRAD (NHG):1östrogenreceptor(SP1),%100progesteron receptor(1E2), %:95 HER2protein(4B5):1+SISH HER2:Ej utförtKi67(MIB1),%:11. MIN FRÅGA , kan ni tolka dena finnd, är det fleracancer celer ssmtidigt dvs flersa sort -multifokala? Min fråga är: Kan vilken betydelse har den cytology/ palogi find ang. olika HER och dämed positiva: HER 2:1+ och HER2 protein(4B5):1+ SISH HER2 Mina frpgor: Finns det täcken för snabbt vexande och spridning? Hur är graden av farlighet?Vilken är prognos utifrån dessa markörer? Hur offta procentuellt hittar man den cancer sort : invasiv duktal tubulär? Kan man bota den med hormonterapi,strolninh, cytostatika. Hur stor är risken i återal och spridning till andra årgan Det visar sig att de två linfokörtlar är benigna! Min fråga ska man ta ut ytterligare lymfokörtlar?